Förstora eller Förminska
Nyckelord/Keywords
Nyckelordsök
Fritext/Free text
Sök/Search:
Finland

Anders går sin egen väg

Att man kan bli en popup i stället för en dropout visar Anders Näsmans berättelse om hur han efter en strulig tonårstid och utan avgångsbetyg från grundskolan klarat sig utmärkt i arbetslivet.
Motorcykeln av märket Victory kom ifjol som en ny ingrediens i Anders liv.
Motorcykeln av märket Victory kom ifjol som en ny ingrediens i Anders liv.

Jag är på väg till kulturcentret Logomo i Åbo för att träffa Anders Näsman som ska berätta om hur han klarat sig under de tjugotre år som förflutit  efter att han samma dag som han fyllde sexton stängde dörren till skolan för gott. När jag närmar mig Logomo ser jag en massa bilar med logotypen Voice of Finland och jag anar mig till att det populära tv-programmet spelas in just här. Bland alla bilarna lägger jag märke till en motorcykel som utseendemässigt tilltalar mig trots att jag vanligtvis inte alls bryr mig om motorcyklar. Den kanske tillhör någon av kändisarna i tv-programmets jury, tänker jag. I caféet träffar jag Anders, 39 år, reslig och smal med lång hästsvans, näsring och en rad ringar i örat, boots och patronbälte. Kring halsen hänger hans namnlapp med Voice of Finlands logga.
– Jag har aldrig tyckt om skolan. Det jag har lärt mig har jag lärt mig helt på egen hand, börjar Anders sin berättelse.
Att han saknar ett avgångsbetyg från grundskolans nionde klass har inte hindrat honom att leva det liv han vill. Att han inte var guds bästa barn under skoltiden sticker han inte under stol med och jag tänker att intresset för hårdrock med tillhörande klädstil, som vaknade hos honom i tioårsåldern,  kanske inte heller har gjort det lättare för honom att passa in i skolvärlden. Närvaroprocenten under lektionerna blev enligt hans egen utsago inte speciellt hög.
– Jag fick sparken från min första skola, så hade jag en privatlärare en tid och flyttade sedan till grannkommunens skola, men jag fick också sparken därifrån och blev förflyttad till en specialskola.
Specialskolan låg långt borta hemifrån och även där blev det efter en tid rött kort främst för att Anders inte brydde sig om att delta i undervisningen. Det bestämdes att han skulle förflyttas till ett slutet skolhem.
– Jag lovade i alla fall att skärpa mig och fick stanna kvar i specialskolan tills jag fyllde sexton. På min födelsedag den 12 april lämnade jag skolan för gott. Det enda jag ville var att få jobba, helst fysiskt och som frilans, men annars egentligen med vad som helst.

Hårdrock ledde till scenteknik

På Anders hemort fanns ett stålverk och där fick han sommarjobb.
– Min förman sade att jag är en bra arbetare och han försökte utverka specialtillstånd för mig att få arbeta i skift som sextonåring.
Efter att Anders fyllt arton jobbade han som s.k. trimmare på stålverket i ett och ett halvt år fram till civiltjänstgöringen.
– Chefen sade att jag alltid är välkommen tillbaka.
Tack vare familjebekanta leddes Anders ändå in på en annan bana.
– De såg att mitt pojkrum var tapetserat med hårdrockplanscher - vilket det fortfarande är - och föreslog att jag skulle kontakta ett företag som sköter scenteknik. Jag fick hjälp av min pappa eftersom jag inte kunde finska.
Det blev napp för svenskspråkiga Anders trots att arbetsspråket var finska, han fick börja som lärling och sedan dess har han arbetat som frilans för samma företag.
– Det svåraste var att arbetskompisarna i början retade mig för att jag inte kunde finska, men när de insåg att det inte var något fel på mig utan att jag inte alltid förstod vad de sa, blev det ok. Nu kan jag finska lika bra som svenska så språk kan man också lära sig utan att gå i skola.
Anders tar mig med till den stora konsertsalen där övningarna inför direktsändningen av Voice of Finland pågår. Han berättar att han den här gången har hand om ljusen och att han har exakt en minut på sig att byta strålkastare på scenen. Bakom scenen står ett stort skåp med säkringar som det gäller att ha koll på så att strömmen går dit den ska. Ett mycket ansvarsfullt arbete med andra ord.

Inte intresserad av klättra

Anders har aldrig blivit ombedd att visa ett avgångsbetyg, men visst kan avsaknaden väcka förvåning hos arbetskompisarna när de berättar om sin egen utbildning. Minst av allt känner sig Anders som en dropout och själv skulle jag gärna kalla honom en popup.
– Jag har aldrig upplevt att jag misslyckats för jag har alltid vetat vad jag vill. Snarare är det systemet som är dumt. Om man nöjer sig med att göra fysiskt arbete och kommer överens med folk finns det alltid jobb. Jag tycker att de som inte vill gå i skola i stället för att gå på arbetsintervju borde få jobba några veckor utan lön och visa vad de går för.
Lugnt och eftertänksamt berättar Anders Näsman om sina livsval och det märks att han är en man som vet vad han vill och står för sina val.
– Visst har äldre människor varit lite fundersamma, men jag är den jag är och det är helt ok om någon inte förstår mig. Jag har vetat att jag klarar mig och jag kommer aldrig att ändra mig, det gäller till exempel mitt långa hår, mitt patronbälte och mina boots. I början blev vi tillsagda av chefen att klä upp oss  för vissa uppdrag, men inga pengar i världen skulle få mig att ta på mig en kostym så jag meddelade att jag kan hålla mig i skymundan medan publiken finns på plats.
Anders när inte heller några drömmar om att avancera i sitt jobb, han är mer än nöjd med att få bygga upp ljus och ljud helt konkret och säger att han vet att han är en dålig ledare.
– Jag är en evig ”donare” (arbetare) och för mig är hälsa och kompisar det viktigaste. Och pengar så jag klarar mig.

Ny förtjusning

Sin hälsa sköter Anders bland annat genom långa promenader varje dag, ibland upp till 36 kilometer om dagen.
– Det började med att jag satt hemma och hade tråkigt och då beslöt jag mig för att gå ut och promenera en runda. När jag hade gått fem kilometer kom jag på att jag kunde gå lite till och så fortsatte jag precis som Forrest Gump, fast han sprang. Nu går jag minst tio kilometer per dag. Det är bra för nerverna och jag känner mig nöjd när jag kommer tillbaka.
Musik, i synnerhet hårdrock, eller heavy metal som det heter i Finland, spelar också en viktig roll för Anders och i fjol kom en ny ingrediens in i hans liv.
– Jag lever billigt och bor billigt så i fjol köpte jag en amerikansk motorcykel av märket Victory, det är det första exemplaret av just den här modellen som registrerats i Finland.
Javisst, tänker jag, jag förstår att man kan bli förälskad i en motorcykel. Jag såg ju den på min väg till intervjun.

Publicerat 7.5.2013

Clara Henriksdotter
E-post: cpuranen(ät)abo.fi

Kommentera

 Välkommen att diskutera artikeln på vår Facebook-sida!