Förstora eller Förminska
Nyckelord/Keywords
Nyckelordsök
Fritext/Free text
Sök/Search:
Norden

Bildningsresa till vädergudarna

Då jag i mitten av augusti ombeds att skriva om den senaste Nordic conference on adult learning – A meeting point between theory and practice känns det som evigheter sedan. Jag håller redan på att förbereda mig för nästa konferens om någon vecka och överlag är mina tankar redan engagerade med det nya läsårets utmaningar och uppdrag. Men då jag börjar tänka efter kommer en del minnesbilder tillbaka.
Foto: Karin Beate Nøsterud /norden.org
Foto: Karin Beate Nøsterud /norden.org

En flygresa via Köpenhamn. Och lavalandskapet väl framme. Och vinden. Vilken vind! Vinden hade jag helt hunnit glömma. Efter mina några dagar i Reykjavik lovade jag att aldrig tycka att min hemstad Vasa är blåsig. Och ett tag efter resan kunde jag hålla detta löfte: jag behövde bara tänka på de vindbyar jag upplevt i Reykjavik för att inte ens känna vinden hemma mera. Men den ökända Brändöbron i Vasa (Finland) som inte kändes som någonting efter Island har börjat kännas blåsig igen. Människan är väl benägen att falla in i invanda tankemönster.  

Spänning mellan teori och praktik

Men för att komma tillbaka till saken mer konkret: konferensen. Konferensens tema var En mötesplats mellan teori och praktik. Når teoribyggandet i akademierna ut till fältet? På vilka sätt inspirerar praktiker på fältet till forskningsprojekt? Så vitt jag kunde förstå har det tidigare riktats kritik mot dessa nordiska konferenser om vuxenlärande att teori och praktik inte har kunnat mötas. Om kritikerna var på plats och om de tyckte att detta försök till att skapa en mötesplats var lyckat eller misslyckat kan jag inte avgöra. Men spänningen mellan teori och praktik var det väl knappast någon som trodde skulle kunna lösas av en vuxenpedagogisk konferens. 

Två sätt att uppleva världen

Men ibland kan det kanske finnas omständigheter som gör det lättare för teori och praktik att mötas. Låt mig försöka formulera ett exempel. Konferensens andra dag bjöd på en påminnelse om att de isländska vädergudarna kan vara nyckfulla. Från att bara ha funnits lite frost på marken föll ett tjockt snötäcke och försvårade rörligheten avsevärt. Redan i lågstadiet har jag ju läst om de europeiska länderna och därmed Island. Efter dessa teoretiska studier borde jag ju följaktligen ha haft en någorlunda hyfsad förförståelse om vilket typ av vinterväder som skulle vänta mig. Förhållandevis milt, snabbt ombytligt och logiskt nog mycket blåsigt, vinden har ju en stor del av Atlanten på sig att ta sats. Och ändå kan inte dessa teoretiska insikter mäta sig med hur det känns när vinden tar tag i en och piskar snön mot ansiktet. Tack vare mina teoretiska kunskaper har jag naturligtvis förstått att packa ner någorlunda lämpliga kläder och kunde ditåt föreställa mig hur det skulle se ut då jag kom fram. Men samtidigt inser jag varje gång jag reser till ett för mig obekant resmål att det ändå är något helt annat då man är på plats. Teorin aktiverar hjärncellerna, verkligheten alla sinnen. Egentligen är det ju två helt olika sätt att uppleva världen, och kanske är det därför som de två kan existera sida vid sida och komplettera varandra, även om det ibland verkar som de två ändå aldrig kan mötas fullt ut. Nu försöker jag här beskriva ett fenomen där teori kommer före praktik, men jag menar inte med det att teori alltid måste studeras före och praktiken sedan. Lika väl leder ju observationer i praktiken till att människor med jämna mellanrum försöker formulera stiliserade och allmängiltiga och förenklade påståenden om om praktiken - vilket då alltså kallas teori.

Nya horisonter

Det är konstigt (eller är det?) hur den gamla tanken om bildningsresan verkar vara aktuell allt jämt. Då man reser bort har man möjlighet att lära sig nytt, vidga sina horisonter och återvända för att se det invanda med nya ögon. Jag vill påstå att det stämmer. Speciellt om man som jag till vardags sitter i en forskarskrubb för att ha lugn och ro för att försöka förstå livet (eller i mitt fall relationen mellan att lära sig aktivt medborgarskap och delta i folkbildning). Jag vet inte på vilket sätt det ens skulle kunna vara möjligt att tänka ut något nyskapande och lära sig om man inte med jämna mellan rum har möjlighet att resa bort och träffa människor. Och vad är då inte bättre än att träffa så många olika människor som möjligt med olika bakgrunder. Det här är orsaken till att jag tycker att det är så lyckat med konferenser med deltagare från både forskning och mer praktisk verksamhet. 
Det är med andra ord just möjligheten att förhoppningsvis kunna ge något till andra av sina erfarenheter och att själv kunna få ut något av andras erfarenheter och kommentarer som gör det meningsfullt att åka ut på konferens och träffa folk. Trots att det kan verka som om man inte minns mycket av själva innehållet på konferensen ett halvt år senare.
Än en gång ett stort tack till arrangörerna i Reykjavik för deras hårda arbete! Nästa gång ordnas konferensen i Finland under vårvintern 2015. Desto mer finns inte att berätta i detta skede, men håll upp ögon och öron för med info.

Konferensreportage: http://fifth.ncoal.org/

Publicerat 2.9.2013

Annika Turunen
E-post: aturunen(ät)abo.fi

Kommentera

 Välkommen att diskutera artikeln på vår Facebook-sida!